Det sista Mary såg är det senaste tillskottet till den moderna folkskräckgenren. Regidebuten för Edoardo Vitaletti, den här filmen erbjuder en annan typ av skräckperiod än man kan förvänta sig. 

Med Stefanie Scott (Insidious: Kapitel 3, Beautiful Boy), Isabelle Fuhrman (Orphan, The Hunger Games, The Novice) och Rory Culkin (Lords of Chaos, Scream 4), Det sista Mary såg är ett mörkt fordon för några intressanta karaktärer fantastiskt porträtterade. 

Det sista Mary såg kretsar kring Mary (Scott) som är romantiskt fäst vid hembiträdet, Eleanor (Fuhrman), och hennes familjs allvarliga ogillande, och straffar dem för deras indiskretion mot Gud. Flickorna planerar sitt nästa drag när en inkräktare (Culkin) invaderar deras hem. 

Den här filmen föll precis på Shudder, och vi fick en chans att chatta med regissören om en del av inspirationen som gick in i den här filmen, hans katolska uppväxt och varför detta inte var en häxfilm.

Bri Spieldenner: Vad var din inspiration till Det sista Mary såg?

Edoardo Vitaletti: Det var ungefär som en tvådelad process. Jag tittade mycket på nordeuropeisk konsthistoria när jag skrev den, mycket grejer från 19-talet och vanliga visuella trådar som begravningsscener, sommarhus. Den danske målaren (Vilhelm) Hammershoi, som har en stor serie kvinnliga ämnen som ensam läser en bok i dessa hem på 19-talet i Köpenhamn, och jag ville skriva och filma något som bar en sådan tyst, dyster, väldigt suggestiv känsla.

EV: Så det var en del av det och sedan den andra delen, mer personlig, var att jag växte upp i en mycket religiös del av världen. Jag menar, jag är från Italien, så det är väldigt katolskt och vad som helst och genom den allmänna skolan och söndagsskolan och mässan och allt du växer upp får du en viss vision av världen som påstår sig främja inkludering och kärlek till alla och jag tror inte att det är sant, jag tror att det är en väldigt exklusiv olycklig filosofi som säger dig att du är accepterad i en låda så länge som jag ville, att du är accepterad i en låda. 

Och återigen, några av de saker som, som jag sa, jag har fått lära mig under hela mitt liv och min uppväxt. Och jag bestämde mig för att observera det genom en lins av identitet och sexualitet.

BS: Det är jättebra. Jag är verkligen intresserad av målningsaspekterna av din inspiration. Jag vet exakt vilken typ av målningar du pratar om och hur din film liknar mig i den meningen. Jag växte också upp som katolik och jag känner mig väldigt lik dig. Så jag får definitivt den vibben och uppskattar verkligen det med ditt arbete. Känner du mest ilska mot kristendomen?

EV: Det finns faser i ditt liv där ditt förhållande till de saker du växte upp med förändras och jag tror att jag skrev detta kom från en plats av frustration, från en plats av ilska, från en plats med många av dessa saker. För jag tror att det finns en grundläggande fråga att prata om religion som en inkluderande typ av filosofi när det istället alltid finns en asterix. 

Och jag har sett många människor bete sig som antagonisterna i min film gör. Och jag tror att folk liksom ignorerar hur mycket det existerar och för mig var det ungefär som ett sätt att konfrontera det från en plats av ilska, för för mig handlade det om att avslöja osäkerheten i ett trossystem som när det utmanas faller sönder och använder våld för att fixa sig. Orättvist så förstås. 

"För mig handlade det om att avslöja osäkerheten i ett trossystem som när det utmanas faller sönder och använder våld för att fixa sig självt"

BS: Ytterligare en följdfråga till det. Så eftersom din film har denna dikotomi av dessa äldre karaktärer och sedan dessa yngre karaktärer som har olika övertygelser, ansluter sig uppenbarligen inte till samma synpunkter. Känner du att kristendomen eller religionen nu för tiden håller på att förändras? Och tror du att det på något sätt återspeglas i ditt arbete eller hur upplever du det?

EV: Tja, när det kommer till vad jag upplevde, att komma ut från Italien, åtminstone, för det är sedan jag kom till New York för sju år sedan, och jag gick aldrig i kyrkan längre. Det känns skönt att tänka och säga att religionen förändras. Jag skulle vilja tro det, jag vet inte helt att kristendomen och katolicismen helt erkänner vissa saker för sig själva som de måste erkänna för att växa. Så det är som jag sa även om saker och ting förändras och går framåt i det stora hela, jag tror att det bara finns en sfär av annanhet som berättelser som den om Mary och Eleanor tenderar att bli nedflyttade till och så det är ett ja och nej tycker jag. 

Det handlar bara alltid om att inte fullt ut erkänna graden av våld och att få människor att känna sig som utstötta som faktiskt händer. Och bara en gång genom att erkänna att jag tror att du verkligen går framåt. Jag pratar fortfarande med många människor, inte från min familj, tack och lov, utan från min stad eller liknande som tycker att människor i samkönade relationer inte borde gifta sig eller inte ska ha barn eller inte borde vara sig själva offentligt. Alltså, jag vet inte. Jag vet inte om det går så fort som det borde. Jag är övertygad om att det inte förändras så snabbt, så snabbt som det borde.

BS: På ämnet queerförhållandet. Det jag verkligen uppskattade med din film är att den skildrar en väldigt unik syn på en queer relation. Du ser inte hur de startade det här förhållandet. Hela poängen är att deras familj inte gillar dem, men jag känner fortfarande att hela tiden de är som att vi fortfarande visar vårt förhållande i det fria, vi bryr oss inte riktigt, vi lever bara våra liv. 

Så kom du fram till det med en specifik synpunkt? Eller gjorde du det med flit eller vad var din inspiration till det?

EV: Det var målmedvetet i den meningen att jag inte var intresserad av att berätta en historia där de två huvudkaraktärerna vid något tillfälle kände att de var tvungna att ifrågasätta vad de gjorde. Jag ville aldrig att de skulle gå tillbaka och ifrågasätta stegen som de tog mot att bli fria eller mot att vara tillsammans. 

För som jag sa, jag tror att min vinkel var att visa vilken typ av trofast och löjligt monolitiskt trossystem, vad som händer med det när det börjar falla sönder för att de torterar dem och de begår våld, och de kastar ut dem, men de backar aldrig. De lider och de gråter, men det finns aldrig en punkt där de är som, okej, det kanske inte är en så bra idé att vara tillsammans. I värsta fall pratar de om att vara försiktig ett par dagar efter första korrigeringen eller något men det var alltid min vinkel för jag tror att det handlar om det. 

Jag ville bara inte att de skulle vara karaktärer som kommer för att ifrågasätta deras förhållande eftersom jag inte tror att jag någonsin sett en film om två heterokaraktärer som känner att det finns en punkt i historien där de kommer att behöva ifrågasätta varför de är tillsammans. Det händer bara inte med två raka karaktärer och vi som publik förväntar oss inte att det ska hända. Och jag förstår inte varför jag ska förvänta mig det från en queer relation, inte ens i en värld som säger att de inte ska vara tillsammans. Så det var min vinkel.

BS: Jag känner mig speciellt med det, och med filmens inramning påminner den mig om en hel del häxfilmer, men de kallas aldrig för häxor och insinueras aldrig egentligen annat än kanske farmorn och vad hon gör men ville du göra det här till en häxfilm eller valde du medvetet att inte göra det?

EV: Jag ville medvetet inte nämna det, för när jag tittar på historien om anklagelser om häxkonst, är det en del av en kultur av patriarkat, som försöker förtrycka kvinnor. Det var bara på 1600-talet de kallades för häxor och sedan på 1800-talet började den sorten försvinna lite grann. Och i modern tid finns det olika sätt på vilka en kvinna som bara lever sitt liv kallas bara för att förvisas till en sfär av annanhet. 

Så för mig förändras termen "häxa" genom århundradena och det kanske inte nämns någon gång, eller så gör det vid andra, men det är bara samma sak hela tiden. Jag menar, det handlar inte om häxkonst. Det handlar om att införa en kultur av ”du får inte tala. Du får inte stå upp för dig själv. Du får inte existera.” 

Och så, det är samma sak, det sätt som det uttrycks vid en tidpunkt då det var lagligt att bränna någon på bål, är att i världen som vi lever idag är annorlunda. Och så kände jag inte ens att jag faktiskt behövde nämna häxkonst, för det är bara alltid samma sak. 

Som att det inte ens var trolldom när det var häxkonst. Det var bara ett kulturellt försök att förvisa kvinnor till en sfär av annanhet av att bli tystad. Det var inte många män som anklagades för trolldom. Så det säger något.

”det var inte ens trolldom när det var häxeri. Det var bara ett kulturellt försök att förvisa kvinnor till en sfär av annanhet av att bli tystad”

BS: Jag håller definitivt med om din synpunkt där. Så en fråga jag har om den här filmen är vad som händer med boken i den? Är den boken verklig, och varför valde du att låta den här filmen kretsa kring den här boken?

EV: Jag ville ha detta lilla stycke litteratur som är detta föremål som presenterar sig för dig både som vän vid en viss tidpunkt och som fiende. Men samtidigt läser de två tjejerna berättelserna tillsammans i stunder av intimitet, tystnad och de tycker om att läsa dem. Det finns en berättelse att när det gäller bildspråket känner de att det pratar om dem, så det känns som att de befinner sig i det. Och det var ett av mina mål. 

Men då var tanken att boken skulle förvandlas till en fiende när man i slutet inser att det är den ultimata förbannelsen och vad som händer med Mary har skrivits i den tidigare. När du läser en officiell kristen litteratur, när du läser Bibeln, pratar kristendomen många gånger om att djävulen är fienden och gör de onda sakerna, men sedan läser du Bibeln, och det är Gud som kastar lågor och översvämningar och saker på människor och det är som vem som är den verkliga ondskan, vem som begår det verkliga onda. 

Och jag tror att den här boken är vad som är skillnaden mellan hednisk, djävulsliknande litteratur, och när Bibeln säger att Gud dödade människor för att de gjorde saker, och det är alltså en sorts hybrid som går på den här linjen och svävar lite fram och tillbaka. För för mig finns det ingen skillnad ibland för dem som inte tror på Bibeln för dem som inte tror på katolicism eller kristendom som helhet, det är folklore. Det är hedendom. 

Och de tar det som sådant, och sedan kommer det tillbaka för att skada dig. Det är som denna tvåsidiga fiende som aldrig riktigt avslöjar sin sanna natur. Och jag tror att det är lite av mitt förhållande till kristendomen.

BS: Det är väldigt intressant. Så boken är enligt din åsikt ungefär som en stand-in för Bibeln?

EV: Till viss del, ja, det är samtidigt något som tjejerna tror är deras vän för att de gillar att läsa den tillsammans. Men så slutar den matriarkaliska karaktären med att använda sin bibel, hon skyddar detta osynliga system som inte beordrades av djävulen, enligt min åsikt beordrades av Gud. Och så vem har det? Vad är skillnaden? Om de båda hade visat sig göra hemska saker mot människor?

BS: Vilket budskap skulle du vilja att en publik ska ta med sig från din film?

EV: Jag vet inte, bara ifrågasätter skillnaden mellan gott och ont. Och så långt som bra är en trevlig etikett som vissa saker får ha bredvid sitt namn. Men vad är skillnaden mellan den gode Guden och vad han gör kontra djävulen och vad de gör, det är den delen som alltid har varit lite frustrerande för mig. Så jag antar att det bara är att ifrågasätta den märkningen. Jag skulle säga.

"Ifrågasätta skillnaden mellan gott och ont... ifrågasätta den märkningen"

BS: Det är ett bra budskap för den moderna dagen känner jag. Eftersom du är italienare, känner du att du har något italienskt inflytande i den här filmen?

EV: jag vet inte. Jag känner att vad är skillnaden mellan att vara italienare och att vara katolik? Men det är en stor del av det, tror jag. Mest det jag inte vet. Jag har regisserat en kortfilm här som var på italienska. Och det var ungefär så långt som min italienska regissörerfarenhet sträckte sig. 

Men jag skulle säga vilken typ av kulturell tyngd det är att växa upp som religiös, vilket är något man aldrig ifrågasätter när man är i det, och sedan kliver man ur det. Och det är som, åh, vänta, vänta lite. Varför doppades jag i heligt vatten när jag var sex månader, varför bad ingen mig att göra det? Så jag skulle säga att ja, det är lite olyckligt, men jag antar att det är vad det är. 

Men jag älskar italiensk film. Det finns många fantastiska italienska filmer som jag älskar och jag älskar min kultur så långt som litteraturen och människorna och allt. Så det här är en fas av frustration när det kommer till att tänka på mitt liv där hemma, men förhoppningsvis kommer fler färgglada influenser att komma till.

BS: Grymt bra. Har du något nytt på gång?

EV: Något som jag har skrivit, arbetat på en annan typ av film i samma anda, ett annat tidstypiskt stycke. Jag kan inte nödvändigtvis dela för mycket om det nu, men förhoppningsvis snart. Så ja, något inom liknande område.

Du kan titta Det sista Mary såg på Shudder.