Anslut dig till vårt nätverk!

Nyheter

TIFF-intervju: Neasa Hardiman om "Sea Fever", inspiration och vidskepelse

publicerade

on

Havsfeber TIFF

Havsfeber - som spelades på Toronto International Film Festival som en del av deras Discovery-program - är en fängslande utforskning av det fruktansvärda okända i vår naturliga värld. Både vackert och skrämmande, tänk Saken till sjöss; andra världsliga enheter och en sipprande paranoia flödar igenom Havsfeber i vågor och slår runt filmens karaktärer när de försöker hålla huvudet ovanför vattnet.

Författaren/regissören Neasa Hardiman har vunnit flera priser för hennes dokumentär- och tv-arbete. Hon har tagit med sig sina realistiska känslor Havsfeber, skapa en innerlig och äkta film med en stor dos skräck. Jag hade möjlighet att prata med Hardiman om inspiration, vidskepelse, irländsk skräck och kvinnor i film.


Kelly McNeely: Vad var uppkomsten av Havsfeber? Var kom denna idé ifrån? 

Neasa Hardiman: Jag tror att en av sakerna jag ville göra var att jag ville berätta en berättelse som var innesluten, som gjorde det möjligt att utforska karaktären och som hade en drivande narrativ drivkraft som fick dig att luta dig framåt i din plats. Så det var verkligen viktigt för mig. 

Jag ville berätta en historia om en vetenskapsman, där en vetenskapsman var ledningen. Jag tror också att det var väldigt viktigt. För jag känner att vetenskapsmannen vanligtvis är lite åt sidan och lite amoralisk, och ofta om inte riktigt roligt, en känsla av obehag. Så jag ville placera den figuren fram och tillbaka, och gå, låt oss bara avslöja vad det är och var den konstiga kulturella tropen kom ifrån.

KM: Jag älskar det där med vetenskapsmannen i spetsen, för istället för att det är ett militariserat "låt oss döda den här saken", så vill hon väldigt gärna studera den och hålla den vid liv och skydda den, vilket jag tycker är en helt underbar idé.

NH: Åh briljant! Det är det där med tredje akten, eller hur? Den förväntade tredje akten i en film som denna blir "jaga-kamp-jaga-kamp-konfrontation-död" [skrattar]. Och det var något jag verkligen var medveten om. Jag minns att jag såg David Hare – manusförfattaren – och han sa att en långfilm i huvudsak består av tre berättelser. Du har en berättelse i första akten som svänger till vänster, och du får en helt annan berättelse i andra akten, och sedan är det en andra vänstersväng och du får en tredje berättelse i tredje akten. Han sa att de flesta filmer bara har två berättelser eftersom det är det verkligen hårt [skrattar]. 

Jag tänkte, okej, jag ska verkligen ta det till mig och vi ska inte göra chase-fight-chase-fight, vi ska göra tredje akten om något annat, och det måste handla om ta ansvar, det måste handla om den typen av bredare tema i berättelsen. 

Så den tredje akten måste handla om att ta ansvar för detta djur som av misstag har anlänt till detta utrymme; den vill inte vara där, de vill inte att den ska finnas där, och de måste få ut den. Och så det är att ta ansvar för det. Och då handlar det uppenbarligen i slutet av berättelsen också om att ta ansvar för vad som har hänt Siobhan, och hon måste göra det moraliska i slutet. 

Sea Fever via TIFF

KM: Jag älskar slutet också. Vanligtvis är det inte den kvinnliga karaktären som får ha de där underbara stunderna, vanligtvis är det den manliga karaktären, som "Åh, jag ska rädda dagen". Så jag älskar att hon kan kliva in på ett riktigt vackert och ekologiskt och hälsosamt sätt. Jag tycker det är riktigt härligt.

NH: Bra! [skrattar]

KM: Det finns några riktigt spektakulära gore där också, någon underbar kroppsskräck. Använde du praktiska effekter för det eller var det mest CGI? 

NH: Mycket av det är CG, och vi hade några riktigt briljanta dockspelare så det finns ett skott i diskbänken där det är små djur som kryper runt i diskbänken, och det är allt levande på dagen gjord av tång med små bitar av järn filar i dem och en dockspelare under diskbänken med en magnet [skratt]. Så det var riktigt kul. Och dockspelarna gjorde också havsdjuren, de där rankorna. Och vi hade fantastiska CG-designer också; Alex Hansson genererade alla stora, vackra, fascinerande bilder.

Sea Fever via TIFF

KM: Det finns några stora teman i Havsfeber med familj, natur, offer, nautisk vidskepelse... vad betyder teman för dig, och vad ville du få fram i filmen med dessa teman?

NH: Det som verkligen var intressant för mig var när jag lite retade vart jag vill att berättelsen ska ta vägen, hur vill jag att den ska leva, var den här uppfattningen om den vetenskapliga metoden och att det var riktigt rationellt. Och jag tänkte ok, om du pressar det till en extrem, vad är den verkliga extremen av det? Och den verkliga ytterligheten av det är bristen på social anknytning. 

Att det finns en grad i vilken magiskt tänkande tillåter mig att låtsas att jag förstår vad du tänker, och du låtsas att du förstår vad jag tänker, och vi gör en koppling på det sättet, och det är faktiskt värdefullt. Det finns en värme i det som gör att vi kan må bra om varandra. Så jag forskade om det där, och forskade om kognitiva stilar, och vad är svårigheterna och fördelarna med olika kognitiva stilar. 

Jag tänkte att om det är ena änden, där du erkänner att en del av den vetenskapliga metoden tillåter dig att vara riktigt ödmjuk inför din plats i världen, och att erkänna att det finns väldigt lite som du kan påverka, men du kan observera och försöka förstå. Och vad är då den andra ytterligheten? 

Den andra ytterligheten är vidskepelse. Som att jag knackar i bordet och det betyder att oturen som jag har tänkt på inte kommer att hända. Så det finns den här illusionen av kontroll, den här illusionen att du kontrollerar allt. Jag trodde att det finns två ytterligheter som vi kan utforska genom berättelsen, och denna föreställning om fördelen med att vara väldigt tydlig med den minimala insatsen av din plats i universum och den vetenskapliga metoden och ödmjukhet och klarhet, kan också lämna dig ganska isolerad, och det är väldigt smärtsamt. Mot att läsa mening i absolut allt och tänka att, du vet, inälvor kommer att berätta hur vädret kommer att bli. Vilket är väldigt sammankopplande, men det hjälper dig inte riktigt i världen. 

Och det intressanta som jag upptäckte - och det är lite banalt att säga - men ju mindre kontroll du har över ditt liv, desto mer sannolikt är det att du vänder dig till magiskt tänkande för att ge dig en illusion av kontroll. Och det är inget fel med det! Det där trosprånget som är en icke-rationell, icke-logisk form av tänkande kan vara riktigt värdefull och berikande och närande, och det är inget fel med det. Och det förenar oss. Som ett samhälle och en art behöver vi det. Vi behöver känna oss enade och vi behöver ritualer och vi behöver gemenskap och delade övertygelser för att vara lyckliga och friska. 

Så det var liksom att titta på dessa ytterligheter och tillåta vår centrala karaktär som liksom börjar i ena änden. Men hon har ont i början av berättelsen. Hon försöker, men hon är bara lite socialt döv och det är väldigt svårt för henne. Och att tillåta henne att flytta in i ett samhälle där hon delar matritualen och delar den kopplingen med människor innan, förstås, du vet, det faller samman. Men hon har en rik och autentisk koppling som [Havsfeber] utvecklas, samtidigt som den låter styrkorna i hennes kognitiva stil driva resten av berättelsen. 

Sea Fever via TIFF

KM: Jag har märkt att - i mycket irländsk skräck - det finns ett stort tema i naturen, och det naturliga temat är fantastiskt. Är skräck en stor sak som det är i Amerika, eller är genren inte lika stor i Irland?

NH: Det är en riktigt intressant fråga. Jag skulle vara ovillig att generalisera eftersom jag känner att alla filmskapare är olika, och det är väldigt svårt att se inifrån din egen kultur vad som händer. Det är mycket lättare att titta på det utifrån och se de där motiven komma upp om och om igen. 

Den största staden i Irland har bara 1.5 miljoner människor, så vi har inte ett enormt industrialiserat landskap, och jordbrukskultur har varit en stor del av det irländska livet. Och jag tror att det är ett ganska klaniskt samhälle i Irland; vi är väldigt familjeorienterade och social anknytning är väldigt viktig för oss, och rotfasthet är väldigt viktigt för oss. 

Det finns en rik söm av traditionell mytologi i Irland och berättande, och mycket av det är ganska gotiskt [skratt]. Berättelserna brukar vara ganska mörka! Som de är, antar jag, över hela världen när det kommer till folkloristiskt berättande. De är dessa drömmetaforer - gå inte in i skogen på natten! Så jag tror att det informerar den irländska fantasin.

Om man tittar på irländska filmskapare genom åren, finns det ofta den där ganska gotiska känslan på jobbet. Om du tittar på Neil Jordan, det är som att Jesus, det finns en gotisk [skratt]. De logerande - som visades [på TIFF] för två år sedan - har samma typ av gotisk känslighet. Vintersjön har samma gotiska känsla. Så, ja... jag tror att du är inne på något [skrattar].

KM: Vilket råd skulle du ge till blivande kvinnliga filmskapare?

NH: Jag skulle säga tre saker. Jag skulle säga, fråga inte om lov, bara gör det. Säg vad du tycker. Och om du inte är nöjd, säg det. 

Jag tycker att det är svårt, fortfarande. Jag har arbetat i 20 år med high-end-tv, och fortfarande många gånger när jag går på inspelningsplatsen är jag den första kvinnliga regissören som någon i besättningen har arbetat med. Det är fortfarande konstigt. 

Det finns många, många, många kvinnor inom film, och det finns många, många riktigt duktiga kvinnor inom film. Och det finns många kända, briljanta, superframgångsrika kvinnor inom film. Men statistiskt sett finns det ett glastak. Det finns ett glastak där det finns massor av kvinnor som jobbar på en viss nivå, och när budgeten väl går upp så sjunker antalet kvinnor. Och det är omedveten partiskhet. Så frågan är hur vi övervinner omedvetna fördomar? 

Sanningen är att det inte bara är vårt problem. Vi kan inte lösa det här på egen hand, vi behöver alla för att lösa det här problemet. Det är inte ett olösligt problem – det är ett ganska enkelt problem att lösa [skratt]. Och jag tror att det vi kan göra är att fortsätta jobba, fortsätta jobba. Fråga inte om lov. Om folk kritiserar dig, ta det självklart ombord, överväg det, ta till dig det, acceptera kritiken och fortsätt arbeta. 

via IMDb

KM: Vad var dina inspirationer till Havsfeber, och vad påverkas du av när du gör en film?

NH: Det är en bra fråga. Jag tycker massor och massor av riktigt olika saker. Jag tror att ju bredare du har en kulturpalett som filmskapare – som kreatör, generellt sett är jag säker på att du håller med – desto bredare desto bättre, för du vet aldrig vad som kommer att kittla dig, eller så vet du aldrig när du arbetar med en berättelseproblem vad som kommer att komma från bakhuvudet. 

Det kommer att bli en intervju du läser, eller en roman som du har läst, eller något från någon helt annanstans som du går, det är verkligen sant och jag har aldrig tänkt på det så förut, men det känns verkligen äkta och mänskligt för mig och jag kan använda den upplevelsen eller det dramatiska ögonblicket - eller vad som helst. Så jag tror att det är väldigt viktigt att hålla sig bred och att vara intresserad av allt. 

För detta tror jag att de filmer som påverkade mig mest förmodligen var filmer som Ankomst, förintelse, utomjording, uppenbarligen... alla A-filmer [skrattar]. Det är den där riktigt fina söta punkten mellan rik, autentisk, sanningsenlig, konfliktfylld, skiktad karaktärisering som känns jordad och verklig, och ett drömlikt element som du tar in och går, tänk om. Tänk om detta. Men att inte låta det där drömlika elementet ta över, så att inte låta det bli typ bara krasch-bang-svall och en serie visuella effekter, utan snarare bara introducera det som att tappa en sten i vattnet så att alla krusningar är de saker som du tittar på. Så det var liksom tanken.

 

För mer från TIFF 2019, Klicka här för recensioner, intervjuer och mer!

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Klicka för att kommentera

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera Logga in

Kommentera uppropet

Nyheter

Radiotystnad är inte längre kopplad till "Escape From New York"

publicerade

on

Radio Silence har verkligen haft sina upp- och nedgångar det senaste året. Först sa de att de skulle inte regissera ytterligare en uppföljare till Skrika, men deras film Abigail blev en kassasuccé bland kritikerna och fans. Nu, enligt Comicbook.com, kommer de inte att förfölja Fly från new york omstart som tillkännagavs sent i fjol.

 tyler gillett och Matt Bettinelli Olpin är duon bakom regi/produktionsteamet. De pratade med Comicbook.com och när det frågas om Fly från new york projekt, gav Gillett detta svar:

"Det är vi inte, tyvärr. Jag tror att sådana titlar studsar runt ett tag och jag tror att de har försökt få det ur blocken några gånger. Jag tror att det i slutändan bara är en knepig rättighetsfråga. Det finns en klocka på den och vi var helt enkelt inte i stånd att göra klockan, till slut. Men vem vet? Jag tycker att det i efterhand känns galet att vi skulle tro att vi skulle Post-Skrika, gå in i en John Carpenter-franchise. Du vet aldrig. Det finns fortfarande intresse för det och vi har haft några samtal om det men vi är inte kopplade i någon officiell egenskap."

Radio Silence har ännu inte meddelat något av sina kommande projekt.

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Fortsätt läsa

Filmer

Skyddsrum på plats, nya trailern "A Quiet Place: Day One" faller

publicerade

on

Den tredje delen av A Tyst plats franchise kommer att släppas först den 28 juni. Även om den här är minus John Krasinski och Emily Blunt, det ser fortfarande skrämmande magnifik ut.

Detta inlägg sägs vara en spin-off och inte en uppföljare till serien, även om det tekniskt sett mer är en prequel. Den underbara Lupita Nyong'o står i centrum i den här filmen, tillsammans med Joseph quinn när de navigerar genom New York City under belägring av blodtörstiga utomjordingar.

Den officiella sammanfattningen, som om vi behöver en, är "Upplev dagen då världen tystnade." Detta syftar naturligtvis på de snabbrörliga utomjordingarna som är blinda men har ett förstärkt hörsel.

Under ledning av Michael Sarnoskjag (Pig) denna apokalyptiska spänningsthriller släpps samma dag som det första kapitlet i Kevin Costners tredelade episka western Horizon: An American Saga.

Vilken kommer du att se först?

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Fortsätt läsa

Nyheter

Rob Zombie går med i McFarlane Figurines "Music Maniacs"-linje

publicerade

on

Rob Zombie ansluter sig till den växande skådespelaren av skräckmusiklegender för McFarlane samlarobjekt. Leksaksföretaget, som leds av Todd McFarlane, har gjort sitt Filmgalningar linje sedan 1998, och i år har de skapat en ny serie som heter Musikgalningar. Detta inkluderar legendariska musiker, Ozzy Osbourne, Alice Cooperoch Trooper Eddie från Iron Maiden.

Regissören lägger till den ikoniska listan Rob Zombie tidigare i bandet VitZombie. I går, via Instagram, postade Zombie att hans likhet kommer att ansluta sig till Music Maniacs-linjen. De "Dracula" musikvideo inspirerar hans pose.

Han skrev: "En annan Zombie-actionfigur är på väg från dig @toddmcfarlane ☠️ Det har gått 24 år sedan den första han gjorde av mig! Galen! ☠️ Förbeställ nu! Kommer i sommar."

Det här kommer inte att vara första gången Zombie har varit med i företaget. Tillbaka 2000, hans likhet var inspirationen för en "Super Stage"-upplaga där han är utrustad med hydrauliska klor i ett diorama av stenar och människoskallar.

För nu, McFarlane's Musikgalningar samling är endast tillgänglig för förbeställning. Zombiefiguren är begränsad till endast 6,200 bitar. Förbeställ din på McFarlane Toys hemsida.

Specifikationer:

  • Otroligt detaljerad figur i 6-tums skala med ROB ZOMBIE-liknande
  • Designad med upp till 12 artikulationspunkter för posering och lek
  • Tillbehör inkluderar mikrofon och mikrofonstativ
  • Inkluderar konstkort med numrerat äkthetsintyg
  • Visas i fönsterkartong med Music Maniacs-tema
  • Samla alla McFarlane Toys Music Maniacs metallfigurer
Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Lyssna på "Eye On Horror Podcast"

Fortsätt läsa